Har du någonsin provat kanotcamping? Att packa din utrustning i en kanot tar mycket vikt från dina axlar och ger dig fantastisk rörlighet - för att inte tala om själva upplevelsen av att transportera dig själv på vatten. Tim Gent är fotograf och författare, campingexpert, kanotexpert och en trogen medlem av Tentipi-stammen. Tillsammans med sin fru och medäventyrare, fotografen Susannah Gent, guidar han oss till deras favoritplatser för kanotcamping i Skottland.
Skottlands västkust
Folk tror ofta att jag skämtar när de frågar vilka delar av Skottlands västkust som är värda att besöka med kanot och tält. "Det kan väl inte vara bra överallt", säger de efter att ha hört mitt svar, de tvivlar såklart. Men jo, så är det.
Från Kyle of Bute vid Clydes mynning till Kyle of Durness längst uppe i det övre hörnet har jag ännu inte hittat en tråkig del. Starta norrut längs den fantastiska A82 från Glasgow, och resan är fantastisk från nästan första svängen. Och om du tycker att Loch Lomond och Trossachs är imponerande, och det är de, vänta tills du möter havet. Det blir verkligen bara bättre och bättre.
Bara i Norge har jag sett bergen fortsätta falla, mil efter mil, direkt ner i havet med samma visuella inverkan, de snötäckta topparna speglas så perfekt i det stilla vattnet nedanför. Och sen är det något med storleken på allt. På något sätt verkar topparna och sjöarna på denna kantiga kant av Skottland vara byggda efter en mänsklig skala. Ingen topp är bortom räckhåll för en tränad person med en hel dag framför sig. Få sjöar är byggda med ett mått som avskräcker utforskning med kanot. Ena sidan är sällan långt från den andra.
Vilket är tur, för medan landskapet där uppe kan vara andlöst, så kan också vädret vara det vid vissa tillfällen. De dominerande sydvästliga vindarna som kastar sig in från Atlanten kan vara ganska oförlåtande, och kanoter är trots allt inte de bästa farkosterna i en kuling. Lyckligtvis, tillsammans med all den oblandade skönheten, erbjuder den räfflade och veckade västkusten överraskande mycket förtroende för kanotcamparen. Kanske är det därför jag har en förkärlek för de speciellt långa, djupa och smala sjöarna.
Det är nästan omöjligt då, när du närmar dig Glen Coes huvud, att inte svänga av till vänster mot Loch Etive. Trots den tolv mil långa enfiliga vägen som leder genom hjorden av rådjur till stranden, lönar sig alltid detta avsteg. Sjön är som byggd för kanotcamparen, med många fina platser att slå upp ett tält på båda sidornas stränder. Om du dock ska resa ända ut till sjöns mynning, var försiktig nära vägbron. Falls of Lora är en naturkraft när tidvattnet strömmar kraftigt, och inte en plats för den förnuftiga kanoten.
Vägen ner till Loch Hourn är ännu längre, ganska mycket längre, men den slutliga destinationen, placerad nedanför Ladhar Bheinn, gör det allt värt. När du ger dig iväg, håll bara ett öga på tidvattnet även här. Du kommer inte vilja passera genom Caolas Mor-sundet när det är i fullt flöde. Faktum är att du inte kommer någonstans här om strömmen är emot dig. Susannah och jag satt en gång på den grusiga stranden vid denna trånga sväng och väntade på något som liknade slackvatten, innan vi följde ett par tumlare upp genom klipputsprånget.
På en mycket mer intim skala, men med sin egen ganska långa, smala tillfartsväg, måste Loch Moidart vara en av de vackraste platserna i Skottland. Bara slottet Tioram, sittande tyst förfallande på en liten ö, gör resan värd det i sig. För en riktigt fin resa börja vid Loch Shiels huvud.
Efter att ha paddlat ner längs denna långa färskvattenskropp och kanske slagit upp din tältkåta över natten, har du det roligt med ett snävt och ibland utmanande utflöde som rinner ner till havet. Under goda förhållanden, efter att ha utforskat stränderna på Eilean Shona, den fantastiska huvudön i Loch Moidart, kan du till och med förlänga resan och ge dig ut på den öppna sträckan av havet mellan här och det ofta välkomnade skyddet av Loch Ailort. Det finns fin camping på norra stranden innan du svänger runt hörnet in i den inre sträckan.
Var som helst lite längre norrut längs kusten nära Arisaig är en fröjd för kanotcamparen. I bra lugnt väder kan du utforska de otaliga små öarna och skären som sprinklar över det solbelysta havet. Vid lågvatten exponeras många vackra sandstränder, få av dem ser någon annan än paddlare i månader i sträck.
Ännu längre norrut, ganska mycket längre norrut, varför inte starta från nära bron vid Kylesku för att utforska de varierade stränderna av Loch Glendhu och Loch Glencoul.
Mitt tips för området:
När du letar efter en plats att campa, leta upp resterna av gamla bosättningar eller hus. 'Rensade' brutalt från människor av godsägare på 1700- och 1800-talet är dessa hus förvånansvärt talrika och byggdes av människor som verkligen kände till marken. Du kommer inte hitta en mer skyddad plats längs kuststräckan.
Från Kyle of Bute vid Clydes mynning till Kyle of Durness längst uppe i det övre hörnet har jag ännu inte hittat en tråkig del. Starta norrut längs den fantastiska A82 från Glasgow, och resan är fantastisk från nästan första svängen. Och om du tycker att Loch Lomond och Trossachs är imponerande, och det är de, vänta tills du möter havet. Det blir verkligen bara bättre och bättre.
Bara i Norge har jag sett bergen fortsätta falla, mil efter mil, direkt ner i havet med samma visuella inverkan, de snötäckta topparna speglas så perfekt i det stilla vattnet nedanför. Och sen är det något med storleken på allt. På något sätt verkar topparna och sjöarna på denna kantiga kant av Skottland vara byggda efter en mänsklig skala. Ingen topp är bortom räckhåll för en tränad person med en hel dag framför sig. Få sjöar är byggda med ett mått som avskräcker utforskning med kanot. Ena sidan är sällan långt från den andra.
Vilket är tur, för medan landskapet där uppe kan vara andlöst, så kan också vädret vara det vid vissa tillfällen. De dominerande sydvästliga vindarna som kastar sig in från Atlanten kan vara ganska oförlåtande, och kanoter är trots allt inte de bästa farkosterna i en kuling. Lyckligtvis, tillsammans med all den oblandade skönheten, erbjuder den räfflade och veckade västkusten överraskande mycket förtroende för kanotcamparen. Kanske är det därför jag har en förkärlek för de speciellt långa, djupa och smala sjöarna.
Det är nästan omöjligt då, när du närmar dig Glen Coes huvud, att inte svänga av till vänster mot Loch Etive. Trots den tolv mil långa enfiliga vägen som leder genom hjorden av rådjur till stranden, lönar sig alltid detta avsteg. Sjön är som byggd för kanotcamparen, med många fina platser att slå upp ett tält på båda sidornas stränder. Om du dock ska resa ända ut till sjöns mynning, var försiktig nära vägbron. Falls of Lora är en naturkraft när tidvattnet strömmar kraftigt, och inte en plats för den förnuftiga kanoten.
Vägen ner till Loch Hourn är ännu längre, ganska mycket längre, men den slutliga destinationen, placerad nedanför Ladhar Bheinn, gör det allt värt. När du ger dig iväg, håll bara ett öga på tidvattnet även här. Du kommer inte vilja passera genom Caolas Mor-sundet när det är i fullt flöde. Faktum är att du inte kommer någonstans här om strömmen är emot dig. Susannah och jag satt en gång på den grusiga stranden vid denna trånga sväng och väntade på något som liknade slackvatten, innan vi följde ett par tumlare upp genom klipputsprånget.
På en mycket mer intim skala, men med sin egen ganska långa, smala tillfartsväg, måste Loch Moidart vara en av de vackraste platserna i Skottland. Bara slottet Tioram, sittande tyst förfallande på en liten ö, gör resan värd det i sig. För en riktigt fin resa börja vid Loch Shiels huvud.
Efter att ha paddlat ner längs denna långa färskvattenskropp och kanske slagit upp din tältkåta över natten, har du det roligt med ett snävt och ibland utmanande utflöde som rinner ner till havet. Under goda förhållanden, efter att ha utforskat stränderna på Eilean Shona, den fantastiska huvudön i Loch Moidart, kan du till och med förlänga resan och ge dig ut på den öppna sträckan av havet mellan här och det ofta välkomnade skyddet av Loch Ailort. Det finns fin camping på norra stranden innan du svänger runt hörnet in i den inre sträckan.
Var som helst lite längre norrut längs kusten nära Arisaig är en fröjd för kanotcamparen. I bra lugnt väder kan du utforska de otaliga små öarna och skären som sprinklar över det solbelysta havet. Vid lågvatten exponeras många vackra sandstränder, få av dem ser någon annan än paddlare i månader i sträck.
Ännu längre norrut, ganska mycket längre norrut, varför inte starta från nära bron vid Kylesku för att utforska de varierade stränderna av Loch Glendhu och Loch Glencoul.
Mitt tips för området:
När du letar efter en plats att campa, leta upp resterna av gamla bosättningar eller hus. 'Rensade' brutalt från människor av godsägare på 1700- och 1800-talet är dessa hus förvånansvärt talrika och byggdes av människor som verkligen kände till marken. Du kommer inte hitta en mer skyddad plats längs kuststräckan.
Jag kan knappt tänka mig någonstans längs denna kust där inte åtminstone en vacker ö syns från klipporna i klart väder.
Håll ett öga på vädret. När det blir tufft kommer du förmodligen inte uppleva något mycket mer imponerande eller skrämmande.
Skotska öarna
På en hylla till höger om mig finns en välanvänd bok, skriven av Hamish Haswell-Smith. Med den sortens rakryggade titel du skulle förvänta dig av en kaledonisk författare beskriver "The Scottish Islands" de 162 surfkantade landmassorna på 100 tunnland eller mer, utspridda runt Skottlands fastland. Den listar ett enda exempel på östsidan, ytterligare 56 öar som en del av Orkney- och Shetland-arkipelagen i norr, vilket ger hela 105 öar längs den fjordindelade kuststräckan i väster. Om prakt och mångfalden på fastlandet någonsin bleknar kommer en kort färjetur, eller i ett fall en hög bro, snart ta dig ut till nya underverk.
Faktum är att om du spenderar mer än cirka fem minuter på Skottlands västkust kommer det inte vara något misslyckande från fastlandet som resulterar i en tur till sjöss. Du kommer redan ha känt dragningen. Jag kan knappt tänka mig någonstans längs denna kust där inte en vacker ö är synlig från klipporna i klart väder. Stående på nästan vilken strand eller udde som helst en fin dag, och chansea finns att du kommer att kunna räkna till tre eller fyra. Låga eller höga, släta eller spektakulärt karga, upprättstående klippor och sandknoppar prickar horisonten och kallar en besökare vid fastlandet att resa vidare, längre västerut och norrut.
Hittills och trots många resor till Skottland har vi fortfarande bara besökt en handfull öar; nio med färja, en via bron, en vid lågvatten till fots och fyra med hjälp av vår kanot. Det som är så extraordinärt är hur olika varje ö kan vara, med en unik karaktär som formas av sin egen specifika geologi, flora, fauna och historia.
Vi besökte först Bute på egen hand. Natten innan hade vi campat vid Loch Striven. Nästa morgon, luften stilla, solen högt, gjorde vi den korta överfarten från fastlandet och landade inte långt från färjeläget, glidande omkring på den fuktiga blåstången vid lågvatten. Vi campade den natten utmed västkusten, med utsikt mot Inchmarnock.
Ganska mycket längre ut i Atlanten arbetade vi oss fram från Benbecula för att för en stund göra anspråk på Wiay som vår egen. Många av dessa 162 öar är obebodda, och det finns helt enkelt tusentals andra öar och skär som inte riktigt uppfyller Haswell-Smiths 100 tunnland kriterium. På de skotska öarna, med en kanot och bra väder, är det fortfarande möjligt att vara kung eller drottning från allt mellan tio minuter till en eller två dagar. Jag misstänker att i Skottlands mindre lugna och inte så avlägsna förflutna varade många sanna öregeringar inte mycket längre.
Och jag misstänker att många kanotresenärer i området kommer att hålla med om att bra saker kommer i små förpackningar. Det är ofta de blygsamma öarna, ibland de allra blygsamma, som ger mest glädje för paddlaren, hur kort eller långt besöket än må vara. Att arbeta oss från ö till ö i Skyes Loch Dunvegan, nypa makrill från under näsan på de lokala sälarna innan vi lagar dem på vår egen privata strand, eller bara slappa på en platt, solstekt klippa av gnejs utanför Lewis. Det är de dagarna som fastnar i minnet.
Och du kan inte misslyckas med Loch Dunvegan. Även om möjligheterna att tälta ibland är lite begränsade, erbjuder många av öarna fina campingplatser. Var dock uppmärksam, när vinden ökar, och det kommer den att göra, verkar den flyga över denna sjö som om den har samlat vänner hela vägen över Atlanten just för den här stunden.
Nästan var som helst på Yttre Hebriderna är värt ett besök, med kanske de bästa möjligheterna öster om Benbecula och Uists.
Mina tips för området:
Spara inte in på färjebiljetterna. Kostnaden för vissa kan verka lite hög, men vi har aldrig ångrat utgiften. Om du vill ägna dig åt en hel del öhoppning har Calmac (eller Caledonian Macbrayne för att ge färjebolaget sitt fullständiga namn) alltid erbjudit någon form av säsongskort. Och håll ett öga på vädret. Som kanotcampare bör detta vara självklarhet naturligtvis, men saker kan ändras otroligt snabbt där ute, och när det blir tufft kommer du förmodligen inte uppleva något mycket mera imponerande eller skrämmande.
Faktum är att om du spenderar mer än cirka fem minuter på Skottlands västkust kommer det inte vara något misslyckande från fastlandet som resulterar i en tur till sjöss. Du kommer redan ha känt dragningen. Jag kan knappt tänka mig någonstans längs denna kust där inte en vacker ö är synlig från klipporna i klart väder. Stående på nästan vilken strand eller udde som helst en fin dag, och chansea finns att du kommer att kunna räkna till tre eller fyra. Låga eller höga, släta eller spektakulärt karga, upprättstående klippor och sandknoppar prickar horisonten och kallar en besökare vid fastlandet att resa vidare, längre västerut och norrut.
Hittills och trots många resor till Skottland har vi fortfarande bara besökt en handfull öar; nio med färja, en via bron, en vid lågvatten till fots och fyra med hjälp av vår kanot. Det som är så extraordinärt är hur olika varje ö kan vara, med en unik karaktär som formas av sin egen specifika geologi, flora, fauna och historia.
Vi besökte först Bute på egen hand. Natten innan hade vi campat vid Loch Striven. Nästa morgon, luften stilla, solen högt, gjorde vi den korta överfarten från fastlandet och landade inte långt från färjeläget, glidande omkring på den fuktiga blåstången vid lågvatten. Vi campade den natten utmed västkusten, med utsikt mot Inchmarnock.
Ganska mycket längre ut i Atlanten arbetade vi oss fram från Benbecula för att för en stund göra anspråk på Wiay som vår egen. Många av dessa 162 öar är obebodda, och det finns helt enkelt tusentals andra öar och skär som inte riktigt uppfyller Haswell-Smiths 100 tunnland kriterium. På de skotska öarna, med en kanot och bra väder, är det fortfarande möjligt att vara kung eller drottning från allt mellan tio minuter till en eller två dagar. Jag misstänker att i Skottlands mindre lugna och inte så avlägsna förflutna varade många sanna öregeringar inte mycket längre.
Och jag misstänker att många kanotresenärer i området kommer att hålla med om att bra saker kommer i små förpackningar. Det är ofta de blygsamma öarna, ibland de allra blygsamma, som ger mest glädje för paddlaren, hur kort eller långt besöket än må vara. Att arbeta oss från ö till ö i Skyes Loch Dunvegan, nypa makrill från under näsan på de lokala sälarna innan vi lagar dem på vår egen privata strand, eller bara slappa på en platt, solstekt klippa av gnejs utanför Lewis. Det är de dagarna som fastnar i minnet.
Och du kan inte misslyckas med Loch Dunvegan. Även om möjligheterna att tälta ibland är lite begränsade, erbjuder många av öarna fina campingplatser. Var dock uppmärksam, när vinden ökar, och det kommer den att göra, verkar den flyga över denna sjö som om den har samlat vänner hela vägen över Atlanten just för den här stunden.
Nästan var som helst på Yttre Hebriderna är värt ett besök, med kanske de bästa möjligheterna öster om Benbecula och Uists.
Mina tips för området:
Spara inte in på färjebiljetterna. Kostnaden för vissa kan verka lite hög, men vi har aldrig ångrat utgiften. Om du vill ägna dig åt en hel del öhoppning har Calmac (eller Caledonian Macbrayne för att ge färjebolaget sitt fullständiga namn) alltid erbjudit någon form av säsongskort. Och håll ett öga på vädret. Som kanotcampare bör detta vara självklarhet naturligtvis, men saker kan ändras otroligt snabbt där ute, och när det blir tufft kommer du förmodligen inte uppleva något mycket mera imponerande eller skrämmande.
Även om de är helt naturliga ser det ut som om någon har spenderat en fruktansvärd massa pengar för att skapa de vackraste små öarna de kunde.
Skottlands inland
Kanske kommer det inte så mycket som en överraskning efter att ha läst om den storslagna naturen längs kusten och bland Hebriderna att våra som inlandskanotresor är relativt få. Det är inte det att vi inte sjösätter på färskvatten i Skottland, det är bara att vi båda viker oss ganska lätt när vi utsätts för tidvattnets dragningskraft.
En annan sak som jag har märkt verkar skilja oss från många andra kanotcampare här är att vi inte har någon stor erfarenhet av Skottlands stora floder. Förutom lockelsen av det salta vattnet har detta förmodligen ganska mycket att göra med den mark genom vilken dessa floder rinner. Det finns ett par undantag, men i stort sett flyter dessa stora floder, rätt älskade av många kanotister, genom det plattare landet österut, och det landet, på grund av sin mindre fientliga hållning, tenderar att vara odlad och bebodd. Dessa landskap har en obestridd storslagenhet i sig. Det är bara inte riktigt det vi vanligtvis letar efter. Men du vet, de få färskvattenresor vi har gjort i Skottland har varit mycket fina.
Så vart av där vi varit kan jag rekommendera? Tja, nästan överallt där vi sjösatt. Medger att det varit några sjöar i söder som gav oss oväntade problem, men bara för att de lokala markägarna valde att bryta mot lagen och sätta upp skyltar för att varna oss. Dessa otrevliga tillfällen var dock undantag. Kolla in Land Reform (Scotland) Act, 2003 - outdooraccess-scotland.com - själv. Det finns få platser där du inte får paddla och sätta upp ett tält, och dessa sjöar ska vara tillgängliga.
Vi har en förkärlek för Loch Morar, även om några fler av dessa olagliga skyltar fortfarande var synliga nära byn när vi senast besökte. Det här är en mycket generös sjö, i storlek och karaktär, kantad med fantastiska öar på havssidan och massor av campingplatser längs stranden. Vi har aldrig försökt det, men en del robusta själar har burit allt över höjderna norrut för att sjösätta i salthaltiga Loch Nevis. Och när vi ändå nämner Morar, var försiktig med vädret här också. Sjöns generösa storlek, kombinerad med närheten till havet, kan snart förvandla den från en solbelyst idyll till en scen av vattensprej och vitkammande vågor, och absolut inte ett bekvämt hem för en kanot paddlad långt från stranden.
Om öarna Morar är bra, vänta tills du ser öarna i Loch Maree. Även om de är helt naturliga ser de ut som om någon har lagt ut väldigt mycket pengar för att skapa de vackraste små öarna de kunde. Innan du sjösätter kan det vara värt att kolla med lokala naturvårdsgrupper, eftersom några av dessa tallbevuxna skönheter är viktiga häckningsplatser för fåglar. När vi var där sist var ett par unga havsörnar i ganska imponerande försök att flyga. Visserligen var deras inkompetens till vår fördel. Så fixerade som de var på jobbet framför dem verkade de två ungarna inte vara medvetna om att vi flöt förbi och tittade från nedan. Vi lämnade dem i fred och slog läger vid sjöstranden.
Mitt tips för området:
Om du reser under de varmare månaderna, köp en myggnätshatt. Dessutom se till att den är utformad inte bara för att hålla ute myggor, utan med ett nät fint nog att hålla tillbaka de fruktade små knottarna. Skottland har bara en nackdel, och du kommer att stöta på den så snart brisen avtar på sommaren. Den goda nyheten är att knotten inte tycker så mycket om frost. Detta gör att besök i april och sent i september ofta är insektsfria (detta gäller både västkusten och öarna också).
En annan sak som jag har märkt verkar skilja oss från många andra kanotcampare här är att vi inte har någon stor erfarenhet av Skottlands stora floder. Förutom lockelsen av det salta vattnet har detta förmodligen ganska mycket att göra med den mark genom vilken dessa floder rinner. Det finns ett par undantag, men i stort sett flyter dessa stora floder, rätt älskade av många kanotister, genom det plattare landet österut, och det landet, på grund av sin mindre fientliga hållning, tenderar att vara odlad och bebodd. Dessa landskap har en obestridd storslagenhet i sig. Det är bara inte riktigt det vi vanligtvis letar efter. Men du vet, de få färskvattenresor vi har gjort i Skottland har varit mycket fina.
Så vart av där vi varit kan jag rekommendera? Tja, nästan överallt där vi sjösatt. Medger att det varit några sjöar i söder som gav oss oväntade problem, men bara för att de lokala markägarna valde att bryta mot lagen och sätta upp skyltar för att varna oss. Dessa otrevliga tillfällen var dock undantag. Kolla in Land Reform (Scotland) Act, 2003 - outdooraccess-scotland.com - själv. Det finns få platser där du inte får paddla och sätta upp ett tält, och dessa sjöar ska vara tillgängliga.
Vi har en förkärlek för Loch Morar, även om några fler av dessa olagliga skyltar fortfarande var synliga nära byn när vi senast besökte. Det här är en mycket generös sjö, i storlek och karaktär, kantad med fantastiska öar på havssidan och massor av campingplatser längs stranden. Vi har aldrig försökt det, men en del robusta själar har burit allt över höjderna norrut för att sjösätta i salthaltiga Loch Nevis. Och när vi ändå nämner Morar, var försiktig med vädret här också. Sjöns generösa storlek, kombinerad med närheten till havet, kan snart förvandla den från en solbelyst idyll till en scen av vattensprej och vitkammande vågor, och absolut inte ett bekvämt hem för en kanot paddlad långt från stranden.
Om öarna Morar är bra, vänta tills du ser öarna i Loch Maree. Även om de är helt naturliga ser de ut som om någon har lagt ut väldigt mycket pengar för att skapa de vackraste små öarna de kunde. Innan du sjösätter kan det vara värt att kolla med lokala naturvårdsgrupper, eftersom några av dessa tallbevuxna skönheter är viktiga häckningsplatser för fåglar. När vi var där sist var ett par unga havsörnar i ganska imponerande försök att flyga. Visserligen var deras inkompetens till vår fördel. Så fixerade som de var på jobbet framför dem verkade de två ungarna inte vara medvetna om att vi flöt förbi och tittade från nedan. Vi lämnade dem i fred och slog läger vid sjöstranden.
Mitt tips för området:
Om du reser under de varmare månaderna, köp en myggnätshatt. Dessutom se till att den är utformad inte bara för att hålla ute myggor, utan med ett nät fint nog att hålla tillbaka de fruktade små knottarna. Skottland har bara en nackdel, och du kommer att stöta på den så snart brisen avtar på sommaren. Den goda nyheten är att knotten inte tycker så mycket om frost. Detta gör att besök i april och sent i september ofta är insektsfria (detta gäller både västkusten och öarna också).
Tim Gent är en brittisk utomhusförfattare och fotograf som skriver om fiske, vandring, kanotpaddling och camping. Han hade sin första av många tidningsartiklar publicerad 1990 och han är en regelbunden bidragsgivare till Canoe and Kayak UK och Bushcraft and Survival Skills, och skriver ofta för The Great Outdoors. Hans fotografier kan också ses i Tentipis kataloger, webbplats och sociala medier. När han inte campar bor Tim och hans fru, fotografen Susannah, i Devon, England, mitt emellan Dartmoor och Atlantkusten.
